Spenderar mina dagar med att försöka tänka men mitt huvud innehåller bara en tjock dimma och det går inte att koncentrera sig.

Jag blir bara totalt utmattad när jag försöker tänka, mentalt utmattad, så jag undviker det så gott det går.

Men när vintermörkret trycker på blir allt jobbigare, man stannar inne på grund av kylan och dimman skingrar sig en aning så att man kan urskilja vissa tankar och minnen.

Jag fick en fråga förut om vad jag gjorde förra vintern, jag svarade att jag väl firade jul som alla andra?

Dock fick jag mig en tankeställare då, jag kommer knappt ihåg vad jag gjort tidigare vintrar, inget riktigt värt att minnas verkar det som.

Pratade med min bästa vän om det eftersom hon går igenom samma sak varje vinter, hon tyckte att jag skulle gå till en psykolog och utreda om jag har en mörkerrelaterad depression.

Så det har jag börjat med nu.

Gick dit för en vecka sedan och första frågan jag fick var: Vill du bli stor?

Nej, det vill jag faktiskt inte.

Jag tror inte att jag kommer stå ut med alla krav och all press, dock är jag inte självmordsbenägen längre.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag känner mig men jag vill bara lätta mitt hjärta lite, lätta på trycket.

Orkar inte ta mig igenom den här tiden ensam och jag är väldigt tacksam för de vänner och min familj som hjälper mig.

Mitt liv just nu, tyvärr.