Flammande kärlek

Kärlek är nog det svåraste i livet men ändå också det lättaste. Alla fastnar i kärlekens klor någon gång i livet. Kärlek kan värma kroppen på ett underbart sätt samtidigt som den kan bränna smärtsamt ända in i själen.För mig har kärleken varit mer smärtsam än ljuv, men sen har jag ju inte så många år på nacken heller. Det som, enligt mig, är värst är svartsjukan. Att inte ha någon aning vad den andre gör eller vem den är med kan göra mig otroligt svartsjuk. Jag vet att man ska lita på varandra och att svartsjuka inte är nyttigt för någon men ändå finns den där.

När är man kär? På riktigt alltså. Är det först när förälskelsen har lagt sig och man känner att man inte vill släppa taget om sin partner man verkligen är kär på riktigt? Jag har så många frågor som jag inte har fått svar på, men många har sagt till mig att det inte finns något riktigt svar. Men om det är just så att när förälskelsen har lagt sig och man fortfarande vill stanna där i den andres hjärta och famn så har jag nog varit kär endast en gång.

Jag blev förälskad i en kille för ungefär fem år sedan. Numer är vi bara bra vänner. Men det är någonting med honom som väcker en eld i mig, en eld som envisas med att alltid bränna i mitt hjärta. Så jag antar att jag är kär i honom på riktigt, att jag älskar honom, men känner han som jag? Jag törs inte fråga. Jag är rädd, rädd för att bli sårad igen, rädd för att känna den där obehagliga elden som inte värmer utan smärtar.

Jag har varit där förut och jag vet hur svårt det är att komma över känslorna och gå vidare. Men jag har också känt lyckan i kärleken, den underbart värmande elden som gör mig så stark, som om ingen i världen kan få mig på fall, ingenting kan skada  mig, utom just den jag håller kär. Beroende på vad den personen gör eller säger mår jag bra eller dåligt.

Jag minns en kväll förra året, jag hade tagit mod till mig att berätta för en kille att jag var kär i honom och han visade intresse tillbaka, vi var på dans med hela skolan och jag satt med min bästa vän och pratade när han kom och satte sig med oss. Min bästa vän visste precis hur jag kände men ändå gjorde hon någonting jag inte kan glömma eller förlåta henne för.

Hon kysste honom, mitt framför ögonen på mig! Och sen hade hon mage att fråga varför jag hade tagit avstånd från henne, vad hon hade gjort för fel. Tyvärr tog vår vänskap slut där. Jag ångrar att jag lät henne gå, att jag vände henne ryggen för kärlekens skull. Inte förrän nu har jag insett vad kärlek är och vilken skada den kan göra.

Visserligen var jag inte kär i min bästa vän men jag älskade henne oerhört mycket och det smärtar mig fortfarande att se henne med nya vänner.Men konstigt nog förlät jag killen men inte henne. Kan kärleken gära en blind? Ja, jag tror det. För hade jag inte varit blind av kärleken hade jag förlåtit min vän eftersom vänskap oftast varar längre än kärlek.

Men just då såg jag bara svart, jag tyckte då att det var hon som var den skyldige, att killen inte hade gjort något. Fast båda var ju helt med på det de gjorde.

Nu när jag blickade tillbaka slog en tanke mig, kärlek kan väl inte vara nyttigt? Ändå sitter vi där tillslut med kärlekens klor runt sig i ett fast grepp. Vi bli blinda och ser det vi vill se, vi vill inte befläcka den älskade och skyller allting på någon annan. Men kärleken är ljuv, sägs det i alla fall. Känslan av total lycka när man svävar på rosa moln är ju förstås fantastisk men man måste komma ner på jorden någon gång.

En dag sitter man där och förälskelsen är över, är du kär eller inte? Jag kan ju säga att jag är kär, på riktigt. Efter fem år med många missöden känner jag fortfarande samma sak. Jag vill kasta mig i hans famn och aldrig släppa taget, kyssa honom tills jag inte har någon luft kvar.

Men just nu nöjer jag mig med att vara hans vän, åtminstone ett tag till. Jag vill ju behålla honom på något sätt, bara vän eller flickvän spelar ingen roll så länge han är lycklig och mår bra.För det är väl egentligen det kärlek går ut på? Att vara lycklig och att göra andra lycklig? Kärlek innebär väl inte bara kyssar och svek? I så fall vill jag inte vara med. Men kärlek för mig är inte bara att vara kär, utan också att älska mina vänner. För vänner finns ju alltid där, de har alltid en axel som man kan gråta ut på.

Så ska man våga riskera så mycket smärta för att kanske finna lyckan? Jag har gjort det och misslyckats ett antal gånger, men jag har aldrig gett upp. Tvärtom, jag har fortsatt kämpa och jag har segrat men även förlorat. Men saken är den att om man aldrig vågar försöka hur ska man då veta? Jag vet nu att kärleken är den starkaste eld som finns, de hetaste lågor som bränner inom mig, det som jag mår bäst av men som kan bryta ned mig totalt. Men jag har lärt mig nu att trotsa elden, att kontrollera den, att hålla den i schack.På så sätt blir jag inte lika lätt sårad, jag har blivit starkare genom kärleken.

Så våga satsa, vad har du att förlora, vad har du att vinna? Förlora, mycket. Vinna, allt. Som man säger; Kunskap är makt. Tro mig du lär dig mycket i kärlek. I kärleken växer man mycket som person och lär känna sig själv bättre. Det är kunskap som man senare i livet har mycket nytta av så våga, våga kasta dig ut i kärlekens hav och samla kunskap och finn lycka!

Av Louise Berg 2011.