Har ångest inför imorgon.

Ska skriva en uppsats på franska direkt på morgonen.

Inte heller har jag klarat av att göra mina läxor.

Jag kommer eventuellt inte gå i skolan lika mycket som jag gör nu, ska alltså kanske gå ner på 50%.

Det är inget jag vill men mitt psyke klarar inte av allt just nu.

Så jag kommer få skitmycket rester från gymnasiet som jag kommer få ta igen senare.

Hela kurser.

Kul.

---

Är förberädd på ett mentalt breakdown imorgon, lär få ärldens utskällning för att jag inte gjort allt skolarbete.

Önskar att jag skulle på BUP imorgon i stället för torstag.

Önskar också att jag får börja med mina mediciner nu, jag vet inte om jag kommer orka må så här i minst två veckor till.

Det är inte ens säkert att jag kommer få mina mediciner direkt.

Ska ju somsagt på möte om det den fjortonde, alltså om ungefär två veckor.

Vill inte på skolan den här veckan heller, vill sitta hemma instängd på mitt rum, ensam och kolla på film.

Kaos ar det ja.

---

Förlåt för deppiga inlägg men jag måste få skriva av mig.

Jag är inte ute efter bekräftelse, lite stöd kanske men ni behöver inte ta åt er eller läsa.

Självklart finns det ljuspunkter i mitt liv också, men just nu känns allt så tungt.

Jag orkar inte ens bry mig om att dölja hur jag mår längre, orkar inte spela en roll och låtsas som att allt är bra.

Orkar inte göra något i skolan just nu, klarar inte ens av att stanna där hela dagarna.

Sjukt.

Det har aldrig varit så illa förut.

---

Men som min psykolog sa: Man växer av erfarenheter, inte så konstigt att andra tycker att du verkar annorlunde och äldre. Så mycket som du gått igenom under hela din uppväxt är det inte så konstigt att du har ett annat perspektiv på livet, att du prioriterar annorlunda.