Vaknade med ångest men gick på skolan ändå för att lyssna på en gubbe som överlevt förintelsen.

Jag gick hem nyss när det blev lunch, jag kände att jag inte skulle klara av "kulturfesten" som äger rum direkt efter.

Det jobbigaste är att jag inte vet varför jag har ångest och känner mig så extremt nere och ledsen.

Idag har jag varit mer nedstämd än vanligt och jag lyckas tänka på allt som får mig att må dåligt, även fast jag febrilt försöker tänka på det som får mig att må bra.

Det känns som att ingen förstår mig och att jag är helt ensam, för vem kan hjälpa mig om ingen förstår?

Jag stör mig på saker jag normalt inte skulle brytt mig så mycket om.

Lägger märke till saker jag aldrig skulle sett annars och förvränger och överdriver allt.

"Dålig dag" kanske ni tänker.

Dåliga dagar har jag för det mesta.

När andra personer har vissa dåliga dagar har jag vissa bra dagar.

Så när jag har "dåliga dagar" så är de extrema.

---

Det värsta är att inse att det aldrig kommer bli som jag vill, min inre önskan kommer aldrig slå in.